WikiPortallus: Lissabonfördraget.html

I juni 2007 nådde Europeiska rådet en uppgörelse om ett nytt fördrag, som färdigställdes under en regeringskonferens, som startades 23 juli samma år och som pågick i tre månader. Fördraget undertecknades av alla medlemsstater den 13 december 2007 i Lissabon.^[1]

Lissabonfördraget justerar dels Maastrichtfördraget (även kallat EU-fördraget) och dels Romfördraget, vilket i och med Lissabonfördraget kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt. Till skillnad från den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen ersätter inte Lissabonfördraget äldre fördrag. Lissabonfördraget består istället av en lista med ändringar i existerande fördrag och är tänkt att fungera tillsammans med Maastrichtfördraget och Romfördraget.

Efter att flera länder förkastat den tidigare föreslagna EU-konstitutionen valde man att göra vissa förändringar innan man lanserade Lissabonfördraget. I Lissabonfördraget är bland annat Europaflaggan och Europadagen inte längre med. Flera medlemsstater har dock undertecknat ett dokument där länderna deklarerar att de kommer att fortsätta använda EU-symbolerna. Vad som i EU-konstitutionen kallades för ”EU:s utrikesminister” benämns i Lissabonfördraget ”EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”.

För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att alla medlemsstater inom Europeiska unionen ratificerar – godkänner – fördraget, annars kan det inte träda i kraft. Av medlemsstaterna är det enbart Republiken Irland som hållit en folkomröstning om fördraget, eftersom landets konstitution kräver det. Irländarna valde att inte godkänna Lissabonfördraget. Enligt Irlands konstitution kan landet inte ratificera fördraget förrän en ny folkomröstning eventuellt hålls i framtiden. Eftersom Irland inte godkänt fördraget kan det inte träda i kraft. Europeiska rådet beslutade dock i december 2008 att göra vissa eftergifter för att Irland på nytt ska kunna folkomrösta om fördraget. Målet är att fördraget ska vara ratificerat av samtliga medlemsstater innan 2010, istället för den ursprungliga planen som innebar att fördraget skulle träda i kraft 2009.^[2]

redigera Historia

redigera Den misslyckade EU-konstitutionen

Efterfrågan att reformera EU:s konstitutionella grundstruktur, i synnerhet efter att EU fått tio nya medlemsstater 2004, belystes i ett tillägg till Nicefördraget redan under 2001. Överenskommelserna i Nice hade banat väg för en fortsatt utvidgning av unionen genom att förändra röstsystemen, men fördraget ansågs inte vara tillräckligt för att anpassa EU inför de kommande utvidgningarna.

Laeken-deklarationen i december 2001 ålade EU att förbättra demokratin, insynen och effektiviteten samt att påbörja processen som skulle leda till en EU-konstitution. Europeiska konventet upprättades, och leddes av den före detta franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing. Konventetet fick som uppgift att ta fram ett första utkast genom bred konsultation inom EU. Konventet bestod till största delen av representanter från de nationella parlamenten, inte bara från de dåvarande medlemsstaterna utan också från kandidatländerna, liksom representanter för EU:s stats- och regeringschefer. Det slutgiltliga utkastet publicerades i juli 2003. Den föreslagna konstitutionen godkändes vid ett möte 18-19 juni 2004 under Irlands ordförandeskap.

Konstitutionen undertecknades vid en ceremoni i Rom den 29 oktober 2004 efter att EU:s stats- och regeringschefer hade godkänt den. Införandet av en konstitution kräver att alla EU:s medlemsstater godkänner den. Under 2005 anordnade Nederländerna och Frankrike folkomröstningar om den föreslagna konstitutionen. Befolkningarna valde att rösta nej till den föreslagna konstitutionen, varför den inte kunde träda i kraft.

Under 2007 lanserades Lissabonfördraget som en något förändrad EU-konstitution.

redigera Överenskommelse om ett korrigerat nytt EU-fördrag

Under 2007 tog Tyskland över EU-ordförandeskapet och deklarerade att perioden med reflektion var över. I mars, vid 50-årsjubileet av Romfördraget, antogs Berlindeklarationen av alla medlemsstater. I och med Berlindeklarationen påbörjades processen för att ta fram ett nytt fördrag, som var tänkt att träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009.^[3]

Redan innan Berlindeklarationen hade Amato-gruppen (bestående av europeiska politiker och två ledamöter ur EU-kommissionen) arbetat inofficiellt med att skriva om EU-konstitutionen. Den 4 juni 2007 tillkännagav gruppen sin text på franska. Texten bestod av 12 800 ord i 70 artiklar, vilket kan jämföras med EU-konstitutionens 63 000 ord i 448 artiklar.

redigera Ursprunglig tidsplan för Lissabonfördraget

I Berlindeklarationen antog EU:s ledare inofficiellt en tidsplan för det nya fördraget. Denna tidsplan har frångåtts i och med att den irländska republikens medborgare avslog fördraget i folkomröstning.

redigera Europeiska rådets möte i juni

Den 21 juni 2007 samlades Europeiska rådet i Bryssel för att nå en uppgörelse om grunderna för ett nytt fördrag. Mötet ägde rum under det tyska ordförandeskapet, med Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, som ordförande för Europeiska rådet och värd för förhandlingarna. Efter att rådet snabbt beslutat om sina andra frågor, så som att låta Cypern och Malta ansluta sig till euroområdet den 1 januari 2007, tog förhandlingarna om fördraget över och pågick till klockan fem på morgonen den 23 juni 2007.

Överenskommelsen var ett 16 sidor långt ”mandat” som föreslog ett borttagande av mycket av konstitutionens terminologi och många symbolfrågor, däribland EU-flaggan, från den gamla EU-konstitutionens text. Därtill hade man kommit överens om att rekommendera regeringskonferensen att den gamla EU-konstitutionens text skulle korrigeras på vissa områden (så som röstsystemet och utrikespolitiken). På grund av påtryckningar från Storbritannien och Polen bestämdes också att man skulle begränsa användandet inom EU av den europeiska rättighetsstadgan. Andra specifika ändringar som är värda att nämnas, är den ökade möjligheten för ett land att få undantag inom olika delar av EU:s lagstiftning och att det nya röstsystemet som föreslogs i den skrotade EU-konstitutionen inte kommer att börja användas förrän tidigast 2014.^[4]^[5]^[1]

Under junimötet uppstod också namnet Reformfördrag och således togs namnet Konstitution för Europa fullständigt bort från det nya fördraget. Tekniskt sett var man överens om att reformfördraget skulle ändra både Maastrichtfördraget (EU-fördraget) och fördraget som upprättar Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) för att omfatta de flesta bestämmelserna i EU-konstitutionen. Däremot ersätter inte reformfördraget de två nuvarande fördragen, vilket var tänkt med EU-konstitutionen. Man kom också överens om att byta namn på EG-fördraget till Fördraget om unionens funktionssätt. Därtill var mötet överens om att det skulle vara en referens till rättighetsstadgan, precis som i EU-konstitutionen, för att göra den juridiskt bindande.^[4] Många av ändringarna som överenskommelsen innefattade hade tidigare föreslagits av Amato-gruppen.

redigera Europeiska rådets möte i oktober

Vid Europeiska rådets möte den 18 och 19 oktober 2007 i Lissabon i Portugal gjordes ytterligare överenskommelser med syfte att få samtliga medlemsstateras ledare att godkänna fördraget:^[6]

redigera Portugisiska regeringskonferensen

Portugal hade verkat för och bistått Tyskland för att nå en uppgörelse för att ge ett mandat åt en regeringskonferens, som skulle arbeta under Portugals ordförandeskap. Regeringskonferensens arbete med att ta fram ett utkast till nytt fördrag påbörjades på allvar den 23 juli 2007, ungefär en månad efter att juniförhandlingarna hade avslutats. Det portugisiska ordförandeskapet presenterade ett 145 sidor långt dokument (med ytterligare 132 sidor med tolv protokoll och 51 deklarationer) som namngavs Fördrag som ändrar EU-fördraget och EG-fördraget och som publicerades på Europeiska unionens råds webbsida. Detta var det första steget i utkastsprocessen.^[7]

Redan innan regeringskonferensens början uttryckte Polens regeringen en önskan om att gå tillbaka och omförhandla överenskommelsen som nåtts i juni. Den polska regeringen ville i synnerhet se över röstsystemet, men gav upp sina krav, eftersom man inte ville vara det enda landet som kom med invändningar och för att de politiska påtryckningarna från andra de medlemsstaterna var väldigt omfattande.^[9] Polen förhandlade dock till sig ett undantag från rättighetsstadgans juridiska bindande.

redigera Regeringskonferensens slut och undertecknandet av fördraget

Regeringskonferensen, som till största del bestod av jurister från alla medlemsstater, avslutades vid rådets möte den 18–19 oktober 2007. Eftersom regeringskonferensen hölls i Lissabon och Europeiska rådets möten också hölls där, kallas fördraget för Lissabonfördraget, i likhet med de senaste fördragen (Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget och Nicefördraget). Reformfördraget undertecknades den 13 december 2007, men fördragets innehåll spikades redan under Europeiska rådets möte i oktober 2007.

Samtliga medlemsstaters ledare, utom Gordon Brown, deltog vid ceremonin då fördraget undertecknades. Brown signerade fördraget ett par timmar senare.

redigera Signaturer

redigera Innehåll

redigera Viktiga ändringar

Fler majoritetsbeslut från 2014

— Dubbla majoritetsbeslut i Europeiska rådet, dock försenat av Polen.

En fast ordförande i Europeiska rådet

— Ordföranden kommer att ha lite formell makt, men skulle ge EU ett strategiskt ledarskap och representera unionen på världsscenen. Mandatperioden är två och ett halvt år.

Makt förflyttas från kommissionen till parlamentet

— Det folkvalda Europaparlamentet får mer makt medan Europeiska kommissionen (som är vald av Europeiska unionens råd) förlorar makt. Ursprungligen skulle också antalet kommissionärer minskas ner.

En sammanslagen utrikesrepresentant

— Kommissionären för utrikesrelationer slås samman med EU:s utrikespolitiska talesman, som för tillfället besitts av Javier Solana.

EU blir en juridisk person

— De tre pelarna slås samman till en juridisk person. Möjliggör för EU att underteckna och ingå internationella fördrag.

Fler länder kan ansluta sig till EU

— Nicefördraget innebär att EU kan ha maximalt 27 medlemsstater. Detta tak tas bort i och med Lissabonfördraget, vilket möjliggör för en fortsatt utvidgning.

En juridiskt bindande rättighetsstadga

— Rättighetsstadgan som EU proklamerade under år 2000 kommer att bli juridiskt bindande för EU:s medlemsstater, dock ej Storbritannien och Polen.

Möjlighet att utträda

— Medlemsstaternas möjlighet att utträda formaliseras.

Reformfördraget behåller de flesta av de institutionella förändringarna som fanns med i EU-konstitutionen, så som en permanent ordförande för Europeiska rådet, en utrikesminister (visserligen kallad ”Hög representant för unionens utrikes affärer och säkerhetspolitik”), samma mandatfördelning i Europaparlamentet, ett reducerat antal kommissionärer, en klausul om utträde ur EU och att EU blir en juridisk person, vilket gör det möjligt för unionen att ingå internationella avtal. Därtill har många av de politiska och konkreta ändringarna från de äldre fördragen i EU-konstitutionen behållits. Punkterna här intill är de ändringar av störst vikt från EU-konstitutionen och äldre fördrag.

redigera Undantag från olika områden av europeisk lag

Förutom förändringarna i terminologin och av symbolerna kommer fördraget att ge Danmark, Irland och Storbritannien undantag från EU:s lagar inom polisiära och straffrättsliga området – vilket är ett krav från de tre länderna och som bland annat Tjeckien instämde med.^[10] Bestämmelser i fördragets grundbestämmelser från mötet i juni 2007 fastslår att fördelningen av makt mellan medlemsstaterna och unionen är en ”tvåvägsprocess”, vilket syftar på att makt också ska kunna överföras tillbaka från unionen till medlemsstaterna. Eftersom medlemsstaterna mister sina veton inom frågor som rör frihet, rättvisa och säkerhet när dessa områden överförs från tredje pelaren till den första, kan en eller flera medlemsstater kräva att beslut inom dessa frågor trots allt ska fattas enhälligt. Detta förutsätter dock att medlemsstaten eller medlemsstaterna anser att beslutet kommer att påverka deras rättssystem för i för stor omfattning. Därutöver ges medlemsstaterna möjligheten att gemensamt utöka samarbetet inom delar av det polisiära och straffrättsliga området, utan att samtliga medlemsstater måste delta.

Danmarks, Irlands och Storbritanniens har dessutom en särskild ställning inom det polisiära och straffrättsliga området, vilket är en följd av tidigare undantag. Danmark deltar i dagsläget inte överhuvudtaget i asyl- och invandringsfrågor, som med Amsterdamfördraget flyttades över från tredje till första pelaren.^[11] Irland och Storbritannien är garanterade till att kunna från fall till fall avgöra om de vill tillämpa beslut eller inte i dessa frågor.^[11] Med Lissabonfördraget får även Danmark samma möjlighet.^[12] Med Lissabonfördraget slås samtliga kvarvarande områden inom tredje pelaren ihop med första. Därmed tillämpas denna typ av förfarande för alla frågor som berör frihet, rättvisa och säkerhet.

redigera Behandlingen i Europeiska unionens råd

Ett av de största problemen inför Europeiska rådets möte i juni 2007 var Polens krav på att ändra det föreslagna röstsystemet i Europeiska unionens råd. Det föreslagna röstsystemet har som syfte att vara mer demokratiskt genom att kombinera en kvalificerad majoritet bland alla medlemsstater (55 procent) med 65 procent av medborgarnas röster (det är den totala folkmängden som föreslås att ligga som grund) för att de flesta lagförslagen i rådet ska godkännas. Det nya röstsystemet gynnar stora och små länder, medan medelstora länder, så som Polen, missgynnas.

Efter utdragna förhandlingar kom mötet till slut fram till en kompromiss tidigt på morgonen den 23 juni 2007. Enligt uppgörelsen ska det nuvarande röstsystemet (som inte omfattar kombinationen av röster och invånarantal) kvarstå fram till år 2014. Mellan 2014 och 2017 ska en övergångsfas äga rum då det nya röstsystemet tas i bruk, men då det gamla systemet kan användas om ett medlemsland så önskar.

redigera Nationella parlament

Reformfördraget kommer i viss mån att stärka de nationella parlamentens inflytande i EU:s beslutsfattning. Parlamenten kommer att få åtta, istället för sex, veckor på sig att granska kommissionens lagförslag innan förslaget fortsätter till unionens lagstiftande organ. Tyskland har föreslagit, att om en tredjedel av de nationella parlamenten motsätter sig ett förslag, måste kommissionen motivera varför den framlade lagförslaget men är dock inte tvingad att dra tillbaka det.^[10]

redigera Avskaffandet av pelarstrukturenoch och bildandet av en juridisk person

I den ursprungliga EU-konstitutionen skulle EU:s pelarstruktur försvinna genom att den andra pelaren (EU:s utrikes- och säkerhetspolitik) och den tredje pelaren (polisiära och straffrättsliga samarbetet) togs bort. Storbritannien motsatte sig dock ytterligare överstatlighet inom dessa områden, främst på grund av att man ville slippa folkomröstning. Enligt junimötet beslutades att Storbritannien inte kommer att vara tvingat att ta del i EU:s samarbete inom rättsliga och polisiära angelägenheter, i enlighet med landets tidigare särställning. Fördraget innebär att den tredje pelaren slås ihop med den första, och att alla beslut tas på överstatlig nivå. Danmark, Irland och Storbritannien behåller sin möjlighet till att välja från fall till fall om de vill tillämpa lagar inom de politikområden som innan 1999 omfattades av tredje pelaren. Inom utrikes- och försvarspolitiken kommer det nationella vetot att kvarstå men övriga ändringar som fanns i EU-konstitutionen behålls.

redigera Definierade politikområden

Fördraget innebär att pelarstrukturen avskaffas. Detta medför att systemet med att dela in alla politikområden i exklusiva, delade och stödjande befogenheter hamnar mer i fokus. Systemet går ut på att den överstatliga karaktären är starkare inom vissa områden, medan den mellanstatliga karaktären är starkare inom andra områden. Utrikes- och säkerhetspolitiska frågor ingår inte i denna kategorisering, då alla beslut inom de områdena även i fortsättningen fattas enhälligt.

När unionen har exklusiv befogenhet innebär det att enbart unionen har rätt att stifta lagar.^[13] Områden där unionen har exklusiv befogenhet är bland annat tullunionen, gemensamma handelspolitiken och bevarandet av marinbiologa resurser.^[13] Penningpolitiken är också en exklusiv befogenhet för unionen bland de länder som deltar i eurosamarbetet.^[13]

Delade befogenheter gäller för större delen av politikområdena och innebär att både unionen och medlemsstaterna kan stifta lagar.^[13] Medlemsstaterna kan dock inte stifta lagar inom ett område när unionen redan har gjort det. Dessutom måste medlemsstaternas lagar respektera unionens allmänna principer, exempelvis icke-diskriminering. Till denna kategori hör bland annat den gemensamma marknaden, miljö, jordbruk, transport, trans-europeiska nätverket (TEN) och energi. ^[13]

Den tredje gruppen av politikområden faller under stödjande befogenhet. Inom dessa områden har EU ingen möjlighet att stifta lagar.^[13] Däremot kan unionen anta finansiella stödprogram eller uppmana medlemsstaterna till att vidta vissa åtgärder. Industri, kultur, turism, utbildning och räddningstjänst faller under denna kategori.^[13]

redigera Rättighetsstadgan

Den 54 artiklar långa rättighetsstadgan fastslår medborgarnas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. I den skrotade EU-konstitutionen var rättighetsstadgan inkluderade och juridiskt bindande. Storbritannien motsatte sig emellertid förslaget om att göra rättighetsstadgan juridiskt bindande.^[14] Det tyska ordförandeskapet föreslog att man i reformfördraget skulle i en enskild artikel referera till rättighetsstadgan men att man samtidigt skulle behålla det juridiska bindandet av den. Det skulle dock finnas en möjlighet till en garanti för medlemsstaterna från att EU-domstolens lagtolkningar skulle tvinga till ändringar i de nationella lagarna.^[15] På grund av Storbritanniens insisterande under junimötet 2007 kommer reformfördragets utkast och/eller stadgan att omfatta ett tydliggörande om att rättighetsstadgan inte kommer att skapa några ny rättigheter eller inkräkta på brittisk lagstiftning.

Rättighetsstadgan påverkar inte på något vis medlemsstaternas rätt att lagstifta om den ”offentliga moraliteten”, familjelagar eller skyddet av människors värdighet och respekten för människors fysiska och moraliska integritet. Detta är beslutat efter krav från Polen, men omfattar samtliga medlemsstater som är bundna till rättighetsstadgan. Varken Storbritannien eller Polen kommer att vara bundna till rättighetsstadgan.

redigera Borttagandet av statsliknande symboler och terminologi

EU:s ledare var överens om att ta bort de statsliknande kännetecknen så som ordet konstitution, liksom all syftning till EU:s symboler (flagga, unionssång, motto) som hade varit mycket omdiskuterade i vissa EU-medlemsstater, i synnerhet i Nederländerna och Frankrike där folken röstade nej. I likhet med borttagandet av statsliknande terminologi och symboler togs även nya föreslagna namn för olika typer av EU-lagstiftning bort, så som ordet lag.^[15]^[14]^[4]

I protest mot att unionens symboler togs bort ur fördraget undertecknade flera av EU:s medlemsstater ett separat protokoll där länderna deklarerar att de kommer att fortsätta att använda unionens symboler, så som flaggan, unionssången och Europadagen. Hittills har 16 medlemsstater – Belgien, Bulgarien, Cypern, Grekland, Italien, Lettland, Luxemburg, Malta, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike – undertecknat deklarationen. Borttagande av symbolerna från Lissabonfördraget var främst ett krav från Polen, Tjeckien och Storbritannien.^[16]^[17]

redigera EU:s utrikesrelationer

Utrikesrelationer är ett politikområde som kräver enhällighet hos EU-medlemsstaterna, enligt reformfördraget. Fördraget kommer att slå samman EU:s utrikespolitiska talesman med kommissionären med ansvar för EU:s utrikesrelationer. Den nya posten inkluderar dessutom kommissionens vice-ordförandepost. I konstitutionen kallades den nya posten för ”Unionens utrikesminister”. Detta har, i reformfördraget, ersatts med ”Hög representant för unionens utrikesaffärer och säkerhetspolitik”.^[4]^[10]

Förändringarna i utrikesrelationerna har av en del setts som kärnan av ändringarna i fördraget, så som Europeiska enhetsakten skapade den gemensamma marknaden, Maastrichtfördraget skapade euron eller Amsterdamfördraget skapade ett starkare samarbete inom inre angelägenheter.^[18]

redigera Namnändringar

Fördraget som upprättar Europeiska gemenskapen (Romfördraget) kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt. De två huvudfördragen kommer emellertid att kvarstå som separata dokument och kommer inte att slås ihop till ett ”konstitutionellt fördrag”.

redigera Utvidgningen av EU

Reformfördraget kommer precis som EU-konstitutionen att kräva att potentiella medlemsstater också måste erkänna unionen värdegrund om de vill bli medlemmar. Ett nederländsk förslag om att inkludera Köpenhamnskriterierna för den fortsatta utvidgningen i det nya fördraget har inte fullständigt inkluderats eftersom man är rädd för att EU:s domstol då kommer att ha det sista ordet om vem som kan eller inte kan ansluta EU, istället för att de politiska ledarna bestämmer det.^[10] Under junimötet 2007 förespråkade den nederländske premiärministern Jan Peter Balkenende tydligare kriterier för anslutning till EU i fördraget.

Precis som EU-konstitutionen kommer reformfördraget att inkludera en bestämmelse som möjliggör för en medlemsstat att lämna unionen. En annan viktiga förändring är att det tak på maximalt 27 EU-medlemsstater som Nicefördraget upprättade tas bort. Detta innebär att fler länder, så som Kroatien, Makedonien och Turkiet, kan anslutas till unionen.

redigera Klimatförändringar och energisolidaritet

Reformfördraget har flera överenskommelser om klimatförändringar och striden mot den globala uppvärmningen, som kommer att läggas till som mål för EU. Därtill har flera bestämmelser i fördraget ändrats för att även inkludera solidaritet i frågor som energitillgång och ändringar av energipolitiken inom EU.

redigera Ändringar efter Irlands folkomröstning

Vid Europeiska rådets möte den 11 december 2008 beslutades att vissa ändringar skulle göras för att få Irland att ratificera fördraget. Rådet, som består av EU:s stats- och regeringschefer, beslutade att varje medlemsstat även i fortsättningen ska ha en kommissionär. I det nuvarande Nicefördraget reduceras antalet kommissionärer redan 2009, medan Lissabonfördraget skjuter upp denna förändring till 2014.^[2] Genom Europeiska rådets överenskommelse slopas reduceringen av kommissionens antal ledamöter.

Dessutom garanteras Irland att fördraget inte påverkar varken landets neutralitetspolitik eller etiska frågor, så som abortpolitik, samkönade äktenskap och dödshjälp.^[2] För att inte Lissabonfördraget ska behövas ratificeras om i samtliga medlemsstater, föreslås garantierna istället bli juridiskt bindande genom att de infogas som ett protokoll i Kroatiens framtida anslutningsfördrag.^[19]

Överenskommelsen innebär att Irland troligtvis kommer att hålla en ny folkomröstning om fördraget innan slutet av oktober 2009. Europeiska rådets mål är att fördraget ska vara ratificerat av samtliga medlemsstater och slutdeponerat hos den italienska regeringen i slutet av 2009 så att det kan träda i kraft den 1 januari 2010.^[2]

redigera Ratificering

Reformfördraget var ursprungligen tänkt att ratificeras under 2008, för att sedan kunna träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009. Efter Irlands folkomröstning är det dock oklart när fördraget kommer att kunna träda i kraft. Europeiska rådet beslutade den 11 december 2008 att ha som mål att fördraget är ratificerat i slutet av 2009.^[2]

Irland är det enda landet som hållit folkomröstning om fördraget. I många medlemsstater var dock opinionen mycket stor för folkomröstningar, i synnerhet i Storbritannien och Danmark.^[20]^[21] Nederländerna, Storbritannien och Tjeckien övervägde att folkomrösta om fördraget, men i alla dessa fall beslutade respektive lands regering att enbart ratificera fördraget i parlamentet. I Tjeckien röstade parlamentet den 30 oktober 2007 för en ratificering utan folkomröstning. Endast Böhmen och Mährens kommunistiska parti och några ledamöter från regeringspartiet röstade för en folkomröstning.^[22]

Portugals premiärminister José Sócrates lovade att hålla en folkomröstning om Europeiska konstitutionen. Eftersom konstitutionen avslogs i Frankrike och Nederländerna hölls aldrig någon folkomröstning i landet. Frågan huruvida Portugal skulle hålla en folkomröstning eller inte om Lissabonfördraget var därför aktuell, men samtliga partier utom vänsterblocket var tveksamma till en folkomröstning. Vid en omröstning i parlamentet den 7 februari röstade Portugals parlament emot en folkomröstning om fördraget.^[23]

Slovakiens regering planerade att parlamentet skulle ratificera fördraget den 31 januari 2008. På grund av en medielag vägrade de konservativa oppositionspartierna att godkänna fördraget. Deras stöd var nödvändigt för att fördraget skulle kunna ratificeras. Oppositionspartierna hävdade att medielagen var ett ingrepp i yttrandefriheten, medan regeringen å sin sida hävdade att oppositionen bedrev utpressning, genom att blanda ihop Lissabonfördraget med inrikespolitiska frågor.^[24]^[25] Oppositionen godkände till slut fördraget, efter att medielagen hade röstats igenom trots oppositionens motstånd.

I Danmark avgjorde en partipolitiskt obunden kommission huruvida Lissabonfördraget skulle innebära en maktöverföring från Danmark till EU. Kommissionens slutsats var att någon sådan maktöverföring inte skulle ske och således behövdes ingen folkomröstningen hållas. Fördraget godkändes i folketinget den 24 april 2008 och signerades av drottningen den 30 april 2008.

Sveriges regering lade den 3 juli 2008 fram en proposition till riksdagen om Lissabonfördraget.^[26] Propositionen behandlades den 20 november 2008. För att ratificeringsförslaget skulle godkännas krävdes tre fjärdedelars majoritet, men endast en sjättedels majoritet krävdes för så kallad vilandeförklaring, som innebär att godkännandet av fördraget skjuts upp. Sveriges riksdag röstade med bred majoritet för ett godkännande.^[27] Av riksdagspartierna motsatte sig miljöpartiet och vänsterpartiet fördraget.

redigera Irland

Irland höll, som enda EU-land, en folkomröstning om Lissabonfördraget, den 12 juni 2008. Ratificeringen av fördraget kräver att Irland ändrar sin grundlag, vilket i sin tur kräver en folkomröstning. Av partierna i Irlands parlament var det enbart vänsterpartiet Sinn Féin som förespråkade ett nej till fördraget. Övriga partier var positiva till fördraget. Det gröna partiet intog ingen officiell ställning eftersom man inte kunde uppnå kvalificerad majoritet under sin kongress. Trots detta förespråkade samtliga av gröna partiets parlamentariker ett ja.

Valrörelsen präglades till stor del av frågor som Irlands rätt till att bestämma över abort- och skattefrågor samt landets neutralitet, frågor som inte berörs direkt av fördraget. Förutom Sinn Féin förespråkade flera andra organisationer, bland annat abortmotståndarna Cóir och Libertas, ett nej.^[28] Bland fördragets förespråkare fanns, förutom de stora partierna, även Irlands bondeförbund, arbetsmarknadsparter och den irländska alliansen för Europa.^[29]

Valdeltagandet i folkomröstningen ansågs vara relativt högt – över 53 procent av de valberättigade röstade, vilket kan jämföras med den första folkomröstningen om Nicefördraget då valdeltagandet var lägre än 35 procent. I omröstningen var 46,6 procent av de röstande för förslaget och 53,4 procent mot. Således avslog folkomröstningen fördraget. Opinionsundersökningar efter omröstningen visade att den främsta anledningen var att fördraget är svårläst.^[30]

Det negativa utslaget innebar att grundlagsändringen avslogs. Utan grundlagsändringen kan inte Irland ratificera fördraget, och utan Irlands godkännande kan fördraget inte träda i kraft över huvud taget. Fler av EU-ländernas ledare har dock lovat att fullfölja sina egna ratificeringsprocesser. Europeiska rådet beslutade den 11 december att Irland garanteras att fördraget varken påverkar landets neutralitetspolitik eller etiska frågor så som den restriktiva abortpolitiken. Dessutom beslutades att Europeiska kommissionen även i fortsättningen ska bestå av en ledamot per land.^[2]

redigera Polen

I Polen krävdes det kvalificerad majoritet, att två tredjedelar av ledamöterna röstar ja, för att fördraget skulle kunna ratificeras av parlamentet. Premiärminister Donald Tusk ställde sig positiv till fördraget, medan oppositionsledaren oc